Året är 1980 och vi befinner oss i Sandwich, en liten stad på Englands sydöstra kust. Där ligger Pfizers laboratorium, ett hem för hundratals forskare. Tillsammans tror de att de är på väg att hitta ett läkemedel som kan blockera en enzym, PDE5, som annars påverkar blodkärlen och leder till kärlkramp.

Vem skulle vilja ta ett piller på onsdag för att sedan få erektion på lördag?”

Tiden gick – vilket det gör inom forskning – och 1990 har teamet upptäckt ett kraftfull och selektivt läkemedel mot PDE5, känd som brittiska 92.480. Tidiga tester visade att den hade en måttlig effekt på blodkärlen vilket var ett lovande tecken. Men läkemedlet kom med bieffekter. De frivilliga testpersonerna var tvungen att ta läkemedlet tre gånger dagligen vilket resulterade i muskelvärk för många av dem.

 

Testpersonerna fick muskelvärk på oanade områden

I en studie rapporterade manliga frivilliga om en ökad erektion några dagar efter de tagit sin dos. Ian Osterloh en av forskarna till läkemedlet tänkte då för sig själv: ”Även om det här skulle funka, vem skulle vilja ta ett piller på onsdag för att sedan få erektion på lördag?”

Forskarna ökade tempo med studierna inom kärlkramp men fick istället ta emot ännu fler meddelanden om erektioner från sina testpersoner. Det var då de bestämde sig för att följa upp dessa rapporter för att se vart de kunde ta dem.

Tillfällighet ledde till framgångssaga

Ungefär samtidigt som andra studier avslöjade mer information om den biokemiska banan för erektionsprocessen så hjälpte de forskarna att förstå hur läkemedlet kunde förstärka effekterna av sexuell stimulering.

Ett läkemedel mot kärlkramp lades nu åt sidan. Istället satsade forskarna på att dra igång studier på patienter med erektil dysfunktion. I studien fick männen se erotiska filmen medan en monitor övervakade omkretsen och hårdheten av deras penisar. De initiala resultaten var uppmuntrade och drogen visade sig mer effektiv än placebo.

När resultatet slutligen kom överträffade de forskarnas vildaste förväntningar. Det var en positiv respons som visade att 90 procent av patienterna svarat positivt på högsta dosen. Läkemedlet hade även förbättrats då färre patienter hade upplevt muskelvärk, till skillnad från deras första tester.

Det fick forskarna att fortsätta kämpa

Nu var det dags att gå in i det dyraste skedet av läkemedelsutvecklingen – långsiktiga, kliniska prövningar på tusentals patienter över hela världen. Detta skulle kosta hundramiljontals dollar och enbart en av fem läkemedel passerar testet och får licens.

Programmet hade även lockat till oväntad publicitet och forskarna blev oroliga över att de inte skulle kunna ge människor vad de lovat. Som tur var hörde ett stort antal impotensdrabbade män av sig och förklarade hur tillståndet hade förödande effekter på deras relationer. Det fick forskarna att hålla humöret uppe och fortsätta kämpa.

Inte långt därefter fick de extra pengamedel och med tiden fick läkemedlet bättre och bättre resultat. Cirka 12 år efter det att projektet hade börjat hade forskarna tillräckligt med information för att vara säkra på att läkemedlet fått en bra dos och optimal effekt. De ansökte om tillstånd från myndigheterna 1997. Forskarna fick ett stort ja och idag ordineras Viagra till cirka 30 miljoner män världen över.